Ja,nu har det blivit några dagar igen utan att jag skrivit.Men orken och lusten har inte infunnit sig.

Är så enormt trött hela tiden och har ont.Så jag har tappat sugen litegrann.Kan inte njuta av den sista delen av min semester,för att jag bara oroar mig för hur jag ska kunna jobba.

Och så alla dessa tankar som smyger sig på mig när jag blir ensam.

Där ser ni,jag är inte så stark som ni tror.Som jag själv tror.Finns dagar när jag bara gråter över att det blivit såhär.För andra går livet vidare,och här står jag.

Lämnad för andra gången,som om jag inte är värd nånting.

Och folk som ska försöka förstå.Men tyvärr kan ingen som inte själv suttit i samma sits förstå.

Blir förbannad när man hör en del klaga.Ta hand om varann istället.

Ena dagen är man lycklig,nästa är allt borta.

Jag saknar inte honom.Men som alla andra vill jag ju ha en far till mina barn.Och den här gången skulle det bli så bra.Han skulle finnas här för mig hela vägen.

Istället försvann han redan innan det ens börjat.

Och DET är jag nu i efterhand tacksam för.För han är inte den far jag önskar mitt barn.Hur kunde man vara så blind!

Som ni hör är det många känslor i omlopp.

För jag vet att jag klarar det här på egen hand,men jag kanske inte alltid vill.

Det här är mitt barn som jag ska skydda mot allt.Även dess pappa,för att han inte är nån bra pappa.Ett barn ska inte ha en sån människa i närheten av sig.

Jag ska göra mitt bästa,känns bara lite ensamt ibland.

Även om jag vet att det finns många som står bakom mig.

Men det är ett fåtal som frågar,,,

För dom är det över,när är det över för mig?Antagligen aldrig,men det var ett val jag gjorde när jag behöll den lille.

Och hur dåligt jag än kommer må på vägen,så är det värt det.

Alltihopa!

Jag ångrar ingenting.

Och idag stundar det bröllop.Mellan mina bästa vänner.Och hur mycket jag än glädjer mig för deras skull,smyger det en sorg över mig.Det gör ont i hjärtat.

Allt det där skulle jag haft.Som en saga, fast min blev med ett dålig slut.Får vara tacksam att han inte lämnade mig stående vid altaret,även om det inte var långt ifrån.

Jag hoppas att den här dagen ger mig en ljusning i mina mörka tankar.Att jag ser att äkta,riktig kärlek faktiskt finns.

Är väl bara att inse att mitt hjärta är som ett öppet sår,,,

fast jag själv inte trodde det.

Min äkta kärlek,,,mina barn.

Som visar det varje dag.Som jag är evinnerligt tacksam för.

Men annars har jag nog tappat tron,just nu.