Igår var det ett riktigt lågvattenmärke.

Mådde inget bra alls.Ledsen,och känner mig ensam.Trots att jag vet att jag inte är det.

Men med barnen borta,ingen bil att ta sig nånstans med.

Och så börjar tankarna.På det som varit och det som komma skall.

Tre graviditeter varav en var "normal".

Annars har jag ju faktiskt stått ensam genom dom alla.

Jag vet att det inte är så nu.Som Jampa sa till mig, själsligt är han med mig varje sekund.Fysiskt kan han ju inte vara här så mycket som vi båda önskar.

Rädslan över hur jag ska klara det själv sen,när man kanske får ta en massa strider och vakna nätter.Men det är ju inget jag inte klarat förut.Men rädslan och oron finns där iallafall.

Man får höra från alla håll och kanter att du som är så stark,du om nån klarar det här.

Tänk om jag inte vill vara stark hela tiden.

När Jampa kom in i bilden kunde jag sänka garden en aning.Och tillåta mig att INTE vara stark hela tiden.Han vet ju,att man inte kan vara det,ständigt.

Så skönt att ha nån att krypa intill och bara få gråta.

Så igårkväll kom han och hämtade mig,så att jag inte behövde sitta ensam.

Blir så förundrad över denna kärlek,som jag inte upplevt förut.Inte på det här sättet.Nån som lyssnar och förstår.Eller som jag bara kan sitta tyst med,och bara vara.

Vet att allting ordnar sig tillslut,och lyckligare än vad jag är nu kan jag knappast bli.

Är bara en del frågetecken som ska rätas ut och lösas.Sen kan jag kanske få ro i kroppen.

Pratade även med familjeteamet igår,som bara svarar att det blir till att vänta..Och att socialtjänsten kan skicka ett brev till honom när det är dags att skriva under papper.Och att om han inte svarar så är det inte mitt problem.Utan hans.

Ska man gå i ovisshet då?Och inte veta vad han hittar på.

Och vad händer om han inte skriver på faderskapet?Mig kvittar det ju fullständigt,för mig existerar han inte.

Men barnet har ju "rätt" att veta enligt lag.

Man blir bara trött av att tänka på det.

Men man får ta en dag i taget.

Och se vad som händer....

Är vid såna här tillfällen man verkligen saknar sin familj.Att man inte bara kan träffas när man känner att man skulle behöva det.

Man blir liten igen och skulle vilja ha mamma och pappa hos sig.

 

Margaretha

11 november 2010 16:10

Usch jag blir så beklämd när du skriver om allt som bekymrar dig. Nej man kan inte vara stark hela tiden,men ibland får man som en inre styrka när något händer.Hoppas du får det du också. Och vilken tur att du har Jampa som stöttar dig och tröstar dig.
Förstår att du längtar efter mor o far ibland.
Jag tänker på dig och ger dig en symbolisk varm kram.
Jag älskar dig Anna!

 

Pilla

11 november 2010 21:38

Kommer inte på nått vettigt att skriva.. men du vet nog ungefär vid det här laget vad jag menar och skulle sagt!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ja,här går man i väntans tider och suckar och stånkar. Jobbigt med alla dessa förvärkar,som bara gör ont och stör nattsömnen.Har ingen lust att åka in en gång till för att få en "sovakur" till. Idag känns mitt huvud som om det vore fyllt med bomu...

Nu är vår längtan stor att du ska titta ut!  

Nu är adventsbelysningen upp och gardinerna bytta. Snön är skottad,men lär vara likadant imorron om det här fortsätter. Toan är skurad från golv till tak,fick ett ryck på efm. Fräscht!Men huvaligen vad trött jag är nu.Och som vanligt säger krop...

Fy,för snö säger jag bara.Lite mysigt är det ju,men inte med den här blötsnön.Och så blåst på det.Det är inget vidare att vara ute i.Måste ut och skotta idag.Nu vet jag att vissa skriker rakt ut.För sånt ska jag inte hålla på med nu.Men,vad ska jag g...

Hade en så tur att jag fick en extra titt på min lille skrutt där inne idag.För och se hur bebisen låg. Låg och snuttade på tummen i godan ro.Trots att både barnmorskan och hennes kandidat hade tryckt och bökat med magen. Allt såg bra ut,magen vä...