Igår var det ett riktigt lågvattenmärke.

Mådde inget bra alls.Ledsen,och känner mig ensam.Trots att jag vet att jag inte är det.

Men med barnen borta,ingen bil att ta sig nånstans med.

Och så börjar tankarna.På det som varit och det som komma skall.

Tre graviditeter varav en var "normal".

Annars har jag ju faktiskt stått ensam genom dom alla.

Jag vet att det inte är så nu.Som Jampa sa till mig, själsligt är han med mig varje sekund.Fysiskt kan han ju inte vara här så mycket som vi båda önskar.

Rädslan över hur jag ska klara det själv sen,när man kanske får ta en massa strider och vakna nätter.Men det är ju inget jag inte klarat förut.Men rädslan och oron finns där iallafall.

Man får höra från alla håll och kanter att du som är så stark,du om nån klarar det här.

Tänk om jag inte vill vara stark hela tiden.

När Jampa kom in i bilden kunde jag sänka garden en aning.Och tillåta mig att INTE vara stark hela tiden.Han vet ju,att man inte kan vara det,ständigt.

Så skönt att ha nån att krypa intill och bara få gråta.

Så igårkväll kom han och hämtade mig,så att jag inte behövde sitta ensam.

Blir så förundrad över denna kärlek,som jag inte upplevt förut.Inte på det här sättet.Nån som lyssnar och förstår.Eller som jag bara kan sitta tyst med,och bara vara.

Vet att allting ordnar sig tillslut,och lyckligare än vad jag är nu kan jag knappast bli.

Är bara en del frågetecken som ska rätas ut och lösas.Sen kan jag kanske få ro i kroppen.

Pratade även med familjeteamet igår,som bara svarar att det blir till att vänta..Och att socialtjänsten kan skicka ett brev till honom när det är dags att skriva under papper.Och att om han inte svarar så är det inte mitt problem.Utan hans.

Ska man gå i ovisshet då?Och inte veta vad han hittar på.

Och vad händer om han inte skriver på faderskapet?Mig kvittar det ju fullständigt,för mig existerar han inte.

Men barnet har ju "rätt" att veta enligt lag.

Man blir bara trött av att tänka på det.

Men man får ta en dag i taget.

Och se vad som händer....

Är vid såna här tillfällen man verkligen saknar sin familj.Att man inte bara kan träffas när man känner att man skulle behöva det.

Man blir liten igen och skulle vilja ha mamma och pappa hos sig.